Det här inlägget blir en sammanfattning av min pro gradu–avhandling (i Sverige: masteruppsats): Bevisprövning i asylärenden i Sverige i ljuset av Europakonventionens artikel 2 och 3.
Syftet med min avhandling var att identifiera krav på bevisprövningen i asylärenden i Sverige enligt Europakonventionens artikel 2 och 3, de andra för den svenska utlänningsrätten tillämpliga lagrummen och den svenska rättspraxisen.[1] Med hjälp av den här redogörelsen skulle avhandlingen besvara frågan om de andra för den svenska utlänningsrätten tillämpliga lagrummen och den svenska rättspraxisen är i enlighet med Europadomstolens rättspraxis när det gäller erhållandet av statusen som alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 § i den svenska utlänningslagen (UtlL). Preciseringar av huvudfrågan var följande:
1) Vilka krav ställer Europadomstolen på bevisprövningen i ärenden som gäller artikel 2 och 3 som hinder mot en avvisning eller en utvisning av en utlänning?
2) Vilka krav ställer de andra för den svenska utlänningsrätten tillämpliga lagrummen och den svenska rättspraxisen på bevisprövningen för att en utlänning, som påstår sig riskera att utsättas för omänsklig behandling och/eller dödsstraff om hen avvisas eller utvisas till sitt ursprungsland? Hur kan hen erhålla statusen som alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. § 2 UtlL i Sverige?
3) Följer Sverige Europadomstolens rättspraxis såsom Europakonventionens artikel 46 (1) och 2 kap. 19 § Regeringsformen förutsätter, när det gäller bevisprövning i dessa ärenden? Finns det brister i den svenska rättspraxisen när det gäller att följa Europadomstolens rättspraxis?
4) Hur har personers, som har överlevt tortyr och möjligtvis är traumatiserade, särskilda ställning i bevisprövningen beaktats i Europadomstolens rättspraxis, de andra för den svenska utlänningsrätten tillämpliga lagrummen och den svenska rättspraxisen?
De här frågorna besvarade jag på basis av följande nämnare som ingår och påverkar bevisprövningen i asylärenden och som således är relevanta för asyljuristers och beslutsfattares praktiska arbete: asylsökandens bevisbörda och statens utredningsansvar, asylsökandens bevisbörda och statens utredningsansvar, asylsökandens muntliga utsaga och åberopad dokumentation, landinformation och sakkunnighetsbevisning. På grund av avhandlingens begränsade omfång var jag tvungen att göra många avgränsningar som framgår ur kapitel 1.2 i min avhandling.
Syftet med min avhandling var bl.a. att underlätta det strategiska processandet (eng. strategic litigation)av asyljurister som bedriver asylärenden i Sverige och i Europadomstolen och att bidra till diskussionen om den nuvarande rättspraxisen i asylärenden. För detta syfte redogjorde jag för Europadomstolens rättspraxis, de för den svenska utlänningsrätten tillämpliga lagrummen och den svenska rättspraxisen.
I det här inlägget vill jag belysa de nuvarande utmaningarna när det gäller bevisprövning i asylärenden i Sverige. Jag är mycket intresserad av att höra asyljuristers och andra aktörers synpunkter på temat! Jag behandlar utmaningarna på basis av de ovannämnda nämnarna. Inledningsvis redogör jag kort för varför Europakonventionen är ett viktigt folkrättsligt instrument att uppmärksammas i Sverige, framför allt av svenska myndigheter och domstolar.
Sverige och Europakonventionen
Svenska domstolar började så småningom uppmärksamma Europakonventionen och Europadomstolens domar efter målet Sporrong och Lönnroth mot Sverige.[2] Europakonventionen har en särskild ställning i den svenska rättsordningen eftersom den har inkorporerats i svensk rätt.[3] Tillsvidare är konventionen den enda folkrättsliga konvention som har införlivats i svensk lag.[4] Ur artikel 46 (1) i Europakonventionen framgår att Europadomstolens domar ska uppmärksammas och diskuteras på nationell nivå.
Migrationsdomstolarnas och Migrationsöverdomstolens förhållningssätt till Europakonventionen har dock kritiserats av bl.a. Rebecca Stern och Wiweka Warnling-Nerep. Stern har analyserat en stor del av migrationsrättsliga mål och kommit fram till att Migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen sällan stöder på internationella konventioner eller rättspraxis i sina resonemang.[5] Enligt henne hänvisar rättstillämpare i Sverige hellre till nationella lagar än till internationella ursprungskällorna till dessa lagar.[6] Även enligt Warnling-Nerep har svenska myndigheter och domstolar inte varit villiga att tillämpa Europakonventionen.[7] Enligt henne kan detta bero på politikers och juristers benägenhet att tänka att Sverige självklart uppfyller alla krav som konventionen ställer vilket har lett till en omedvetenhet om den och inkorporeringens betydelse.[8]
Asylsökandens bevisbörda och statens utredningsansvar
Nämnarna bevisbörda och statens utredningsansvar är avgörande begrepp för hela bevisprövningen i asylärenden. Både Europadomstolen och den svenska rättspraxisen betonar att bevisbördan är delad mellan den skyddssökande individen och staten.[9] Asylsökanden har dock det primära ansvaret att göra sina skyddsskäl sannolika.[10] Detta följer av staters rätt att begränsa invandring.[11] I ljuset av principen om non-refoulement[12] har staten dock ansvaret för att utreda asylsökandes skyddsskäl. Enligt officialprincipen i Prop. 2004/05:170 har myndigheten ett utvidgat utredningsansvar i asylärenden. Ur tortyroffers synvinkel handlar begreppet om vad staten rimligen kan förvänta av dessa personers asylberättelser och annan bevisning samt vad staten ska beakta vid utredningen av deras asylskäl.
Om sökanden kan visa att de förhållanden hen åberopar är sannolika kan bevisbördans placering förändras.[13] Även Europadomstolen anser att när klaganden med hjälp av bevis ger stöd för sina skyddsskäl flyttar bevisbördan över till staten.[14] Frågan är här när bevisning är sådan att bördan flyttar över.
I detta sammanhang är tvivelsmålets fördel (eng. benefit of doubt) viktig. Fördelen innebär att sökanden inte behöver bevisa vart och ett av sina påståenden.[15] Enligt UNHCR ska fördelen tillämpas först när all bevisning har lagts fram och utredaren kontrollerat den samt när hen är förvissad om sökandens allmänna trovärdighet.[16]
Tvivelsmålets fördel är väl etablerad i Europadomstolens rättspraxis.[17] Vad fördelen innebär har domstolen dock inte definierat närmare utan konstaterat att den ska ges till asylsökande i bedömningen av deras trovärdighet och annan dokumentation på grund av den speciella situation som de befinner sig i.[18]
I den svenska rättspraxisen har det fastslagits att sökanden ska ges tvivelsmålets fördel när hen lämnat en trovärdig berättelse.[19] I likhet med Skyddsgrundsdirektivet ska hen ha ”[…] gjort ett ärligt försök att styrka sin berättelse […]”.[20] Eftersom den skriftliga bevisningen eller annan bevisning ofta är bristfällig medför fördelen att krav på denna bevisning blir lägre.[21] En sökande som lämnat en trovärdig berättelse får således förståelse för att hen inte kan lägga fram skriftlig eller annan bevisning för vart och ett av sina påståenden.[22]
UNHCR har funnit att även Migrationsverket sällan explicit nämner tvivelsmålets fördel i sina beslut fast verket skulle ha tillämpat fördelen.[23] Eftersom tvivelsmålets fördel är ett viktigt begrepp när det gäller bedömningen av asylsökandes trovärdighet och den åberopade bevisningen, är det viktigt att myndigheten och domstolar resonerar varför en sökande har fått eller inte fått fördelen. I den svenska rättspraxisen har fördelen en stor betydelse eftersom bedömningen av en sökandes skyddsskäl baserar ofta på trovärdigheten när annan bevisning inte räcker till att göra skyddsskälen sannolika.
Asylsökandens muntliga utsaga och åberopad dokumentation
Inledningsvis ska det påpekas att Europadomstolen inte intervjuar klagande utan baserar sin bedömning på klagandes muntliga utsagor hos nationella myndigheter och domstolar.[24] Viktigt att beakta här är att domstolen förlitar sig långt på nationella myndigheters bedömning om klagandes trovärdighet i och med att dessa har träffat klaganden och kan således bäst göra trovärdighetsbedömningen enligt domstolen.[25] Europadomstolen har dock fastställt trovärdighetskriterier som jag kommer att behandla här tillsammans med kriterierna fastslagna av de för den svenska utlänningsrätten tillämpliga lagrummen och den svenska rättspraxisen.
I asylärenden ska det finnas en muntlig handläggning hos Migrationsverket innan verket fattar ett beslut om avvisning eller utvisning.[26] Detta skiljer sig från övriga förvaltningsrättsliga ärenden vars beredning i regel är skriftlig.[27] Vid sidan av den annars vanligtvis skriftliga beredningen av förvaltningsärenden tjänar muntligheten i asylärenden till att beslutsfattaren får ett tillräckligt underlag för att fatta ett beslut i ett ärende.[28] På grund av de ofta bristfälliga skriftliga bevisen i asylärenden har asylintervjun en stor betydelse i utredningen. När det gäller personer, som redan utsatts för tortyr och ofta lider av posttraumatisk stressyndrom (PTSD) och andra psykologiska besvär, är frågan vad som rimligen kan förväntas av dessa personers asylberättelser. I asylintervjuer har tolkar ofta nyckelrollen i förmedlingen av asylsökandens muntliga utsaga. Om utmaningar med tolkningen mera i kapitel 4.3.3 i min avhandling.
Både den svenska rättspraxisen och Europadomstolens rättspraxis tillmäter asylsökandes trovärdighet en stor betydelse. Europadomstolen medger att asylsökande och tortyröverlevare inte alltid kan ge detaljerad och konsekvent information.[29] Om klaganden dock utelämnar betydelsefull information eller inte kan ge någon förklaring för sina inkonsekventa uppgifter, kan domstolen ifrågasätta hens trovärdighet.[30] Saker som minskar klagandens trovärdighet är t.ex. en för generell och odetaljerad berättelse och om klaganden inte kan berätta om sin resa till destinationsstaten eller hur hen betalat sin resa.[31]
I vissa mål har Europadomstolen förlåtit viss inkonsekvens i klagandens berättelse och ansett att när den till sina relevanta delar ändå är trovärdig kan klagandens trovärdighet inte omedelbart ifrågasättas.[32] Europadomstolen har i flera mål funnit motstridigheter i klagandens berättelse men ändå fällt den svarande staten när klagandens berättelse till sina centrala delar varit sammanhängande och klaganden inte förändrat sin berättelse under processen.[33] I målet F.N. och andra mot Sverige ansåg domstolen att de centrala delarna i klagandenas berättelse hade varit sammanhängande trots att klagandena hade trappat upp sin berättelse och gett motstridiga uppgifter.[34]
I målet I. mot Sverige delade Europadomstolen den svenska statens uppfattning om att det fanns stora trovärdighetsbrister i målet eftersom klaganden inte hade ansträngt sig att lägga fram bevis på sina yrkanden.[35] Domstolen baserade sitt avgörande på en kumulativ riskbedömning som den gjorde på grund av de exceptionella omständigheterna i målet.[36] En kumulativ riskbedömning gjorde domstolen även i målet N. mot Sverige.[37]
Migrationsöverdomstolen har behandlat frågan om trovärdighet bl.a. i målen MIG 2006:1 och MIG 2007:12. I enlighet med Europadomstolen har den fastslagit att en vag och detaljfattig berättelse samt en berättelse som innehåller motsägelsefulla och motstridiga uppgifter minskar sökandens trovärdighet.[38] Om sökandens berättelse bedöms som trovärdig kan bevislättnadsregeln tillämpas, dvs. hen kan tillerkännas tvivelsmålets fördel.[39]
Frågan med trovärdigheten av en sökandes utsaga är om den bedöms skild eller tillsammans med annan åberopad bevisning i ett ärende. I målet MIG 2007:12 framhäver Migrationsöverdomstolen att det är viktigt att skilja mellan prövningen av bevismedel och trovärdigheten av sökandens utsaga.[40] Denna skillnad gör inte Europadomstolen.
När det gäller annan bevisning, har Migrationsöverdomstolen konstaterat i målet MIG 2010:33 att kravet på bevis är högre när det gäller dokumentation som en sökande lätt kan lägga fram, medan kravet är lägre när det gäller omständigheter som är svårare att bevisa.[41] Lägre beviskrav ställs således t.ex. på tortyrskador eftersom de normalt härstammar från tiden i sökandens ursprungsland och således från långt tillbaka i tiden.[42]
För både Europadomstolens samt svenska myndigheters och domstolars bedömning av en asylsökandes trovärdighet är det avgörande att sökandens berättelse är sammanhängande och att den förblir oförändrad vid olika intervjutillfällen. Om detta krav är rimligt behöver uppmärksammas och diskuteras mera, särskilt eftersom den muntliga utsagan tillmäts en sådan stor betydelse. I detta sammanhang är det betydelsefullt att lyfta fram några psykologiska aspekter av trovärdighet.
Herlihy, Scragg och Tuner fann i sin undersökning att det förekom diskrepans mellan två intervjutillfällen hos alla asylsökande.[43] De asylsökande med hög nivå av posttraumatisk stressyndrom (PTSD) lämnar med större sannolikhet in olika berättelser vid två intervjutillfällen än de med låg nivå av PTSD. Sannolikheten ökar när det finns en lång tid mellan dessa två tillfällen.[44] Vidare fann Herlihy, Scragg och Turner att asylsökande med större sannolikhet ändrar de uppgifter som är av mindre betydelse för dem än de uppgifter som de anser vara centrala för sig själva. Därför kan ändringar i berättelsen inte automatiskt tolkas som lögn.[45] Även när minnet har ett traumatiskt innehåll är en person mera benägen att ändra sin berättelse.[46] Herlihy, Scragg och Turner håller sig mycket kritiska till bedömningen av att bedömningen av trovärdigheten baserar på att en sökandes berättelse förblir oförändrad vid olika tillfällen.[47] I ljuset av denna undersökning kan man starkt ifrågasätta att förändringar i en asylsökandes berättelse vid två olika tillfällen skulle ha ett samband med låg trovärdighet.[48]
Undersökningen besvarar inte direkt frågan varför sökande lämnar motstridiga uppgifter vid olika tidpunkter. Herlihy, Scragg och Turner försöker dock komma på möjliga svar på frågan. Några möjliga förklaringar är att asylsökande kan befinna sig i olika emotionella tillstånd vid olika intervjutillfällen vilket medför att de bedömer sina erfarenheter på olika sätt och lämnar således in olika berättelser. En annan förklaring är att sökanden får tillgång till ny information om en gammal erfarenhet vid upprepade återkallelser av minnen. Personen är inte nödvändigtvis medveten om den här processen och hen kan så småningom återkalla mera detaljerade minnen.[49] Detta kan leda till personen trappar upp sin berättelse vid olika intervjutillfällen vilket påverkar negativt hens trovärdighet. Eftersom sökande, och särskilt de som blivit utsatta för tortyr, ofta trappar upp sina berättelser behöver dessa minnespsykologiska synvinklar på trovärdighet uppmärksammas och diskuteras mera. Det ska också påpekas att även sökandes kulturella bakgrund kan påverka hur, hur mycket och hur detaljerat hen berättar om sina skyddsskäl.
I ljuset av Herlihys, Scraggs och Turners undersökning är det viktigt att tiden mellan den muntliga utredningen hos Migrationsverket och den möjliga muntliga förhandlingen i Migrationsdomstolen blir så kort som möjlig för att minska sannolikheten till att sökanden förändrar sin berättelse i olika instanser. Vidare ger undersökningen anledning till att betona viktigheten av att det är klart för en asylsökande att det som enligt beslutsfattaren är centralt i sökandens berättelse kan skilja sig från vad sökanden själv anser vara relevant. Detta kräver av ombudet att hen har omfattande kunskaper i prövningen av asylärenden hos Migrationsverket och förfarandet i domstolarna vid ett eventuellt överklagande av myndighetsbeslutet. Dessutom ska hen på ett adekvat sätt kunna förklara till sökanden vad myndigheten och/eller domstolen kommer att uppmärksamma.
Vidare är det viktigt att asylutredare och beslutsfattare har tillräckliga kunskaper i att intervjua och bemöta människor som har traumatiserande och obearbetade erfarenheter av våld bakom sig. Många berättar om våldet första gången efter ankomsten i landet där de söker asyl.[50] Istanbulprotokollet som är en internationell manual för utredningen och dokumentationen av tortyrskador betonar att utredaren ”[…] måste ha tidigare utbildning eller erfarenheter av dokumentationen av tortyr och arbetet med offer av trauma och tortyr”.[51] Hen ska ha kunskap i tortyrens och det könsrelaterade våldets mekanismer.[52] Vidare ska förutsättas att hen även har ett normkritiskt förhållningssätt för ”[…] förståelse för hur normer kring kön och sexualitet påverkar erfarenheter av fruktan för förföljelse och politisk aktivitet”.[53] Självklart är att hen även ska ha omfattande kunskaper i de tillämpliga nationella och internationella lagrummen samt kunskaper i förhållanden i olika länder.
Migrationsverket har uppmärksammat utmaningarna i bedömningen av trovärdighet och tillförlitlighet i sitt rättsliga ställningstagande RCI 09/2013 på grund av bristen på en metod för bedömningen.[54] Med stöd av rättsfall från nationella och internationella domstolar är syftet med ställningstagandet att skapa en rättssäker metod för bevisprövningen i asylärenden.[55] Dock gäller ställningstagandet enbart för bedömningen av trovärdighet och tillförlitlighet.[56]
Med ställningstagandet visar verket att det strävar efter att säkerställa en enhetlig prövning i asylärenden. Ställningstagandet visar dock också att rättspraxisen i bevisfrågor behöver utvecklas.
I ljuset av den aktuella psykologiska forskningen kring hur PTSD påverkar asylsökandes muntliga berättelser är det viktigt att Europadomstolen och Migrationsöverdomstolen tar upp kravet på en sammanhängande, detaljrik och oförändrad berättelse. Forskningen visar att det inte finns vetenskapliga grunder för det här kravet.
Landinformation
Frågan som utreds med hjälp av landinformation är om det är säkert för sökanden att återvända till sitt ursprungsland. Den relevanta frågan är ofta om sökanden har tillgång till myndighetsskydd i sitt ursprungsland, dvs. om sökanden kan vända sig till myndigheter för att få skydd och om myndigheterna har förmågan och viljan att erbjuda skydd för sökanden.
Landinformationen består av olika rapporter och utgör bevis i asylansökningsförfarandet.[57] Utredaren ska använda landinformation för att bedöma en sökandes yrkanden och hens trovärdighet.[58] Ur en asylsökandes synvinkel tjänar landinformationen till att styrka hens utsaga och att öka hens trovärdighet.[59] I förhållande till sökandens utsaga fungerar landinformationen som kompletterande.[60] Utgångspunkten för bedömningen av ett framtida hot är således alltid sökandens utsaga som ska vara trovärdig.[61]
Europadomstolen har mycket rättspraxis när det gäller riskbedömning i ljuset av den tillgängliga landinformationen. Här behandlar jag dock målen N. mot Sverige och NA. mot Förenade kungariket som enligt min bedömning är intressanta för Sverige.
Målet N. mot Sverige är viktigt när det gäller risken för omänsklig behandling enbart i ljuset av den tillgängliga landinformationen och när en individ har valt ett visst levnadssätt som i det här fallet handlade om klagandens vilja att leva skild från sin make. I målet ansåg Europadomstolen att utvisningen av klaganden skulle bryta mot artikel 3 eftersom domstolen intekunde utesluta möjligheten av omänsklig behandling i ljuset av den tillgängliga landinformationen.[62] Det här målet skulle vara viktigt att uppmärksammas i asylärenden som gäller könsrelaterat våld. Fast hotet i dessa ärenden ofta utgår från enskilda, kan hotet bestå i en lång tid eftersom utövare ofta är beredda att göra allt i sin kapacitet för att hitta offret. Särskilt när det gäller kvinnors möjligheter till intern flykt och således möjligheter att bosätta sig i andra delar av landet, är det ytterst viktigt att det kan fastställas att myndigheter har såväl förmåga och vilja att erbjuda skydd. Utanför utvisningskontexten har domstolen konstaterat att staten ska vidta tillräckliga åtgärder för att skydda kvinnor från våld och för att brott mot artikel 3 inte aktualiseras.[63]
Målet NA. mot Förenade kungariket däremot tar upp viktiga kriterier för bedömningen av landinformationskällor.[64] Migrationsöverdomstolen borde utveckla rättspraxisen utifrån dessa kriterier.
Migrationsöverdomstolens avgöranden UM 10509-10 och UM 10483-10 väcker frågor om domstolens bedömning av aktuell och relevant landinformation och om tillämpningen av internationella konventioner i Sverige. I dessa mål fann Migrationsöverdomstolen att Europadomstolen och Tortyrkommittén hade gjort olika bedömningar angående kvinnors möjligheter till intern flykt i Kongo.[65] Tortyrkommitténs bedömning var dock från ett senare datum och kommittén hade funnit att det inte finns någon möjlighet till intern flykt. Migrationsöverdomstolen baserade sin bedömning dock på Europadomstolens tidigare avgörande och på sina egna landinformationskällor. Således bröt domstolen mot lex posterior‒principen som tillämpas när en senare rättsregel är i konflikt med en tidigare rättsregel.[66] Enligt principen får den senare rättsregeln då företräde.[67] Vidare bröt domstolen mot principen om fördragskonform lagtolkning enligt vilken ”svensk lag så långt som möjligt bör tolkas så att den överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden och den praxis om de åtagandenas närmare innebörd som kan ha utvecklats av konventionsorgan”.[68] Även i ljuset av Europakonventionens artikel 53 borde Migrationsöverdomstolen ha baserat sitt avgörande på Tortyrkommitténs bedömning. Ur ett folkrättsligt och juridiskt perspektiv är dessa avgöranden således mycket märkliga och Sverige ska anses ha brutit mot sina internationella åtaganden i dessa mål.[69]
Sakkunnighetsbevisning
När en asylsökande åberopar att hen redan utsatts för tortyr i sitt ursprungsland, ska detta påstående beaktas i riskbedömningen. Enligt artikel 4 (4) i Skyddsgrundsdirektivet ska asylsökandens tidigare erfarenheter av omänsklig behandling tolkas som en allvarlig indikation på att det finns en reell risk för likadan behandling vid ett återvändande om det inte finns goda skäl att anta det motsatta.[70] En asylsökande som redan har utsatts för omänsklig behandling kan skaffa sig ett läkarintyg om sina tortyrskador som stöd för sina skyddsskäl. Ett läkarintyg kan dock inte ensamt utgöra någon grund för ett uppehållstillstånd enligt 5 kap. 1 § första stycket UtlL eftersom riskbedömningen i asylärenden alltid är framåtsyftande.
Avgörande för ändringen i den svenska rättspraxisen gällande läkarintyg och statens ansvar för tortyrutredningen var Europadomstolens avgörande i målet R.C. mot Sverige där domstolen godkände ett intyg utfärdat av en allmänläkare som indikation på tortyr. Migrationsöverdomstolen hänvisade till den här domen i målet MIG 2012:2 där den behandlade frågan om läkarintyg som indikerar på att asylsökanden har utsatts för tortyr. Fallet hade många likheter med målet R.C. Den centrala frågan i MIG 2012:2 var om Migrationsdomstolens utredningsansvar kunde anses ha aktualiserats i och med att sökanden hade gett in ett läkarintyg som gav stark indikation på att han hade torterats i sitt ursprungsland.
I enlighet med Europadomstolens mål R.C. konstaterade Migrationsöverdomstolen att bevisbördan flyttar över till staten när en individ lägger fram ett läkarintyg som indikerar på tortyr. När en asylsökande ger in ett intyg utfärdat av en allmänläkare som indikerar på tortyr, ska domstolen då enligt sitt utredningsansvar inhämta ett expertutlåtande för att bestrida det första intyget om domstolen betvivlar intyget.[71] Migrationsöverdomstolen fastslog dock att när en sökande lägger fram ett bristfälligt läkarintyg och lämnar in en berättelse med trovärdighetsbrister, aktualiseras inte Migrationsverkets utredningsansvar.[72] Däremot kan myndigheten bli utredningsskyldig om sökanden lämnar in ”[…] en någorlunda trovärdig berättelse och ett bristfälligt intyg”.[73]
I sitt rättsliga ställningstagande RCI 20/2012 preciserar Migrationsverket i ljuset av målen R.C. mot Sverige och MIG 2012:2 när det blir ansvarigt för att skaffa ett expertutlåtande. Av ställningstagandet framgår att verket ska informera en sökande som åberopar tortyrskador om hens möjlighet att skaffa ett intyg från sjukvården som stöd för sin ansökan. I det här skedet ansvarar sökanden själv för kostnaderna av ett sådant intyg. Om verket inte ifrågasätter skadornas uppkomst eller om det kommer att bevilja ett uppehållstillstånd, aktualiseras inte Migrationsverkets utredningsansvar. För att utredningsansvaret ska inträda krävs att det framgår av intyget att de fysiska skador som sökanden åberopar kan vara följd av omänsklig behandling. Om sökanden åberopar psykiska skador, ska det framgå av intyget att sökanden uppvisar sådana symptom som tyder på att hen kan ha blivit utsatt för omänsklig behandling.
Trots att det enligt den nuvarande rättspraxisen räcker till att en allmänläkare utfärdar ett intyg ur vilket det framgår att sökanden sannolikt har utsatts för omänsklig behandling, är det viktigt att Istanbulprotokollet blir mera känt för läkare och jurister. Särskilt jurister samt utredare och beslutsfattare kan ha bristande kunskaper i hur upplevd tortyr eller annat fysiskt eller sexuellt våld påverkar asylsökande i en muntlig utredning. Eftersom tortyrutredningar kräver kunskaper i bl.a. rättsmedicin, är det inte självklart att en utredande allmänläkare vet hur hen ska göra en juridiskt relevant tortyrutredning när en asylsökande kommer till hens mottagning och begär om ett intyg om tortyrskador. På grund av principen om fri bevisföring kan det inte förväntas att Migrationsöverdomstolen skulle fastställa kriterier och standarder för läkarintyg om tortyrutredningar. Därför är det av stor betydelse att det finns sådana riktlinjer som Istanbulprotokollet erbjuder för läkare och jurister. Det skulle vara välkommet att Migrationsverket hänvisar till Istanbulprotokollet på sina hemsidor. Också översättningen av Istanbulprotokollet till svenska skulle kunna bidra till ökad medvetenhet om protokollet hos läkare, asyljurister, beslutsfattare och domare.
Avslutande diskussion
Bedömningen i asylärenden baserar alltid på en framtida prognos. Det som dock skiljer asylärenden från övriga förvaltningsärenden är att beslutsfattaren även måste ta ställning till det som hänt tidigare före asylansökan. Utmaningen är att beslutsfattaren måste bedöma bevis som annars inte förekommer i förvaltningsärenden. Om rättspraxisen i bevisprövning i asylärenden jämförs med utvecklingen av rättspraxis i bevisprövning inom straffrätt kan det konstateras att utveckling av rättspraxisen inom bevisprövning i asylärenden är mera än nödvändig, särskilt eftersom dessa ärenden ofta handlar om statens ansvar för att respektera en av de få starkaste folkrättsliga principerna, tortyrförbudet.
Trots att svenska domstolar och myndigheter har skyldigheten att följa Europadomstolens rättspraxis och tillämpa denna i sina avgöranden, ska man inte bortse från betydelsen av prejudikat. Migrationsöverdomstolens roll är att utveckla rättspraxisen i enlighet med Sveriges internationella åtaganden och den aktuella vetenskapliga forskningen. Med prejudikat ger Migrationsöverdomstolen signaler till migrationsdomstolarna och Migrationsverket om hur bevisprövning i asylärenden ska gå till. Här är det viktigt att påminna om syftet med prejudikat som är att förenhetliga rättsskipning, att utveckla rättsprinciper och att bidra till samhällelig utveckling.[74] Bevisprövning i asylärenden är ett rättsligt område där det definitivt behövs utveckling av principer och där rättsskipningen inte är enhetlig. Därför är det ytterst viktigt att betona Migrationsöverdomstolens ansvar för att ge ut nya prejudikat om bevisprövning i asylärenden och utveckla rättspraxisen. Så länge det förblir nästan omöjligt att få prövningstillstånd av Migrationsöverdomstolen, utvecklas inte rättspraxisen.
Utvecklingen av rättspraxisen räcker dock inte till utan forskning i asylrätt och särskilt när det gäller bevisprövning i asylärenden måste öka, såsom ovan konstaterats. För tillfället är forskning på detta rättsområde nästan obefintlig. Eftersom asylrätt är ett mycket omfattande rättsområde behövs vidare forskning inte enbart i rättspraxisen av de centrala internationella instrumenten och organen utan även i samverkan mellan olika internationella organs rättspraxis och olika nationella rättspraxis. I frågan om Europakonventionen och EU-rättsliga instrument kommer frågan av samverkan mellan dessa instrument att vara ännu aktuellare med EU:s inträde i Europakonventionen.[75]
Källor
1 På grund av avhandlingens begränsade omfång behandlade jag enbart Migrationsöverdomstolens prejudikat som rättspraxis. Fokus var på de prejudikat som handlar om bevisprövning i ansökningsförfarandet på den för asylansökningar ansvariga förvaltningsmyndigheten, Migrationsverket.
2 Wiklund, Ola, 2008, “The Reception Process in Sweden and Norway”, i Keller, Helen & Stone Sweet, Alec (edit.) A Europe of Rights. The Impact of ECHR on National Legal Systems, New York 2008: Oxford University Press, s. 207.
3 Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Prop. 1993/94: 117, s. 6.
4 Stern, Rebecca, 2010a, “Folkrättens roll i vägledande migrationsrättslig praxis”, Svensk juristtidning, vol. 4, s. 363.
5 Stern, Rebecca, 2010b, ”Foreign law in Swedish judicial decision-making: playing a limited role in refugee law cases”, i Goodwin-Gill, Guy S. & Lambert Hèléne (edit.) The Limits of Transnational Law. Refugee Law, Policy Harmonization and Judicial Dialogue in the European Union, Cambridge 2010: Cambridge University Press, s. 374.
6 Stern 2010b, s. 188.
7 Warnling-Nerep, Wiweka, 2012, Vad är rätt?. Stockholm 2012: Norstedts juridik, s. 25.
8 Ibid.
9 I. v Sweden, (61204/09), dom 5.9.2013, § 56, Prop. 2004/05: 170, s. 154, MIG 2006:7.
10 F.N. and others v Sweden, (28774/09), dom 18.12.2012, § 67, Prop. 2004/05:170, s. 155, MIG 2006:1.
11 S.F. and others v Sweden, (52077/10), dom 15.5.2012,§ 62.
12 Principen om non-refoulement kan förstås oftast som en del av tortyrförbudet. I avhandlingen förstås principen som ett absolut förbud för staten att avvisa eller utvisa en utlänning till ett land där hen riskerar att utsättas för tortyr, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
13 MIG 2006:1.
14 R.C. v Sweden, (41827/07), dom 9.3.2010, § 50, T.A. v Sweden, (48866/10), dom 19.12.2013, § 35.
15 Förenta Nationernas Flyktingkomissarie, 1996, Handbok om förfarandet och kriterierna vid fastställandet av flyktingars rättsliga ställning enligt 1951 konvention och 1967 års protokoll angående flyktingars rättsliga ställning. Stockholm 1996: Norstedts juridik, § 203.
16 Förenta nationernas flyktingkomissarie 1996, § 204.
17 Se t.ex. Matsiukhina and Matsiukhin v Sweden, (31260/04), beslut 14.9.2004, Collins and Akaziebie v Sweden, (23944/05), beslut 8.3.2007, F.N. and others v Sweden, (28774/09), dom 18.12.2012, § 67, I. v Sweden, (61204/09), dom 5.9.2013, § 60.
18 Ibid.
19 Se även Skyddsgrundsdirektivet 2011, artikel 4 (5) (e).
20 MIG 2007:12.
21 MIG 2006:1.
22 MIG 2006:1. Mera om tvivelsmålets fördel och trovärdighet se även Asylsökandens muntliga utsaga och åberopad dokumentation samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (omarbetning), artikel 4 (5).
23 Feijen, Liv & Fennmark, Emelia, 2011, Kvalitet i svensk asylprövning. En studie av Migrationsverkets utredning av och beslut om internationellt skydd. Stockholm 2011: FN:s flyktingorgan UNHCR, s. 190.
24 Bossuyt, Marc, 2012, ”The Court of Strasbourg Acting as an Asylum Court”, European Constitutional Law Review, vol. 8 (2), s. 243.
25 F.N. and others v Sweden, (28774/09), dom 18.12.2009, § 70.
26 Svenska utlänningslagen 2005:716, 13 kap. 1 §.
27 Wilton Wahren, Alexandra, 2012, “Introduktion till migrationsrätten”, i Diesen, Christian et al. Prövning av migrationsärenden. BEVIS 8. Stockholm 2012: NorstedtsJuridik, s. 95.
28 Prop. 2004/05:170, s. 141, Wilton Wahren, Alexandra 2012, s. 95.
29 N. v Sweden, (23505/09), dom 20.7.2010, § 53.
30 Collins and Akaziebie v Sweden, (23944/05), beslut 8.3.2007.
31 S.M. v Sweden, (47683/08), beslut 10.2.2009.
32 N. v Finland, (38885/02), dom 26.7.2005, §§ 154-155.
33 F.N. and others v Sweden, (28774/09), dom 18.12.2009, § 73, R.C. v Sweden, (41827/07), dom 9.3.2010, § 52.
34 F.N. and others v Sweden, (28774/09), dom 18.12.2009, § 73.
35 I. v Sweden, (61204/09), dom 5.9.2013, §§ 61, 63, 64-65.
36 I. v Sweden, (61204/09), dom 5.9.2013, § 69.
37 N. v Sweden, (23505/09), dom 20.7.2010, § 62.
38 MIG 2006:1, MIG 2007:12.
39 MIG 2007:12.
40 Ibid.
41 MIG 2010:33.
42 MIG 2012:2.
43 Herlihy, Jane et al., 2002, “Discrepancies in autobiographical memories – implications for the assessment of asylum seekers: repeated interviews study”, British Medical Journal, vol. 324, 9 February 2002, s. 326.
44 Ibid.
45 Ibid.
46 Herlihy, Jane et al., 2002, s. 327.
47 Ibid.
48 Herlihy, Jane et al., 2002, s. 324.
49 Herlihy, Jane et al., 2002, s. 327.
50 Brewin, Chris R. et al., 2007, ”Impact of sexual violence on disclosure during Home Office interviews”, British Journal of Psychiatry, vol. 191, s. 78.
51 Istanbul Protocol 1999, ss. 1 och 18 § 89.
52 Feijen, Liv & Fennmark, Emelia, 2011, Kvalitet i svensk asylprövning. En studie av Migrationsverkets utredning av och beslut om internationellt skydd. Stockholm 2011: FN:s flyktingorgan UNHCR, s. 60.
53 Ibid.
54 Migrationsverket 2013, Rättsligt ställningstagande angående metod för prövning av tillförlitlighet och trovärdighet, 10.6.2013, RCI 09/2013.
55 Ibid.
56 Ibid.
57 Feijen, Liv & Fennmark, Emelia, 2011, Kvalitet i svensk asylprövning. En studie av Migrationsverkets utredning av och beslut om internationellt skydd. Stockholm 2011: FN:s flyktingorgan UNHCR, s. 197.
58 UNHCR, 2004, Country of Origin Information: Towards Enhanced International Cooperation. Geneva 2004: UNHCR, s. 3, § 9.
59 Ibid.
60 Feijen och Fennmark 2011, s. 198.
61 Ibid.
62 N. v Sweden, (23505/09), dom 20.7.2010, § 58.
63 Opuz mot Turkiet, (33401/02), dom 09.07.2009, § 162.
64 NA v United Kingdom, (25904/07), dom 17.7.2008, § 118.
65 UM 10509-10, UM 10483-10.
66 Fellmeth, Aaron X. & Horwitz, Maurice, 2011, Guide to Latin in International Law. Oxford 2011: Oxford University Press. Lex posterior‒principen tillämpas både när det gäller sedvanerättsliga regler och konventioner.
67 Fellmeth och Horwitz 2011.
68 Prop. 1993/94: 117, s. 12.
69 Det ska dock påpekas att ett av kammarrättsråden var skiljaktig i de här målen och ansåg att Migrationsöverdomstolen borde ha baserat sin dom på kommitténs bedömning som var av senare datum än Europadomstolens.
70 Skyddsgrundsdirektivet 2011, artikel 4 (4).
71 MIG 2012:2.
72 Ibid.
73 Ibid.
74 Strömholm, Stig, 1988, Rätt, rättskällor och rättstillämpning. En lärobok i allmän rättslära. Stockholm 1988: Norstedts förlag, ss. 340-341.
75 Protocol 14 to the Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms, amending the control system of the Convention 2004, Lissabonfördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen 2007, artikel 6 (2).
Rights observations 